Klänningen som förändrade mitt liv: från Sverige till New York och vidare.
Har du någonsin känt dig odödlig? Att livet aldrig kommer att ta slut och att du har all tid i världen att prova på pojkvänner, boenden och potentiella karriärer? Det har jag.
När jag kom hem med ett bra gymnasiebetyg och förklarade för min mamma och min lutherska morfar, som hade stöttat mina kreativa upptåg genom åren, att jag nu skulle bli skådespelerska och flytta till New York, blev morfar kritvit i ansiktet. Han var helt inställd på att se sitt barnbarn bli den första i familjen att gå på universitetet (vilket jag – som en duktig flicka – senare också gjorde). Jag svor att detta var mitt kall i livet, och till slut gick min morfar med på att sponsra mina studier vid Lee Strasberg Institute.
Jag hade en sommarkompis vars mamma var designer, som bodde i en hyreskontrollerad takvåning bredvid Dakota Building. Under några månader delade min sommarkompis och jag ett rum i en penthouselägenhet med ustiskt över Central Park. När min morfars budget inte längre räckte till sena kvällar på Spy Bar fick jag ett jobb genom min kompis mamma i en liten butik som hette Älskling. Mamman var designer känd för spetskreationer i skira tyger tillskurna på skrådden som kändisarna älskade.
En dag dök Linda Evangelista och dåvarande pojkvännen “Agent Cooper”, Kyle MacLachlan, upp i butiken. Ägarinnan var en svensk kvinna som bara gick klädd i klänningar och cowboyboots och hade en indisk pojkvän som alltid bar stora cowboyhattar. De dagar när jag inte behövde gå till skolan, sålde jag klänningar från morgon till kväll. Efter tre månader gick mitt studentvisum ut, och jag var tvungen att åka hem till Sverige. Som en del av min sista lönecheck fick jag välja en klänning. Den var vit med stora, röda rosor och spetsapplikationer i ett genomskinligt kreppat tyg, även kallat georgette. Första gången jag bar den var på en fotografering för en svensk kvällstidning på designerns terass.
Väl tillbaka i Sverige, när jag – enligt min morfar – kom till “mina sinnens fulla bruk” och flyttade till Lund för att börja studera, följde klänningen med mig. Den fick en egen plats och hängde som ett konstverk på en galge i mitt rum så att jag alltid kunde se den. När jag flyttade till Stockholm för att jobba som inköpsassistent för en klädkedja, följde den med. Kanske motiverad av att se klänningen hänga i min lägenhet, sa jag senare upp mig och flyttade till London för att följa min passion: modejournalistik.
Slitage har inneburit att det vita på klänningen nu har gulnat lite, det finns en rödvinsfläck på den som inte går bort, och den delikata spetsen har blivit lite trasig. Men om jag behöver vägledning för att fatta ett beslut eller en knuff i rätt riktning, finns klänningen säkert där i min garderob för att hjälpa till. Allt jag behöver göra är att titta på rosmönstret, och svaret kommer till mig.